Hon tyckte om att lyssna och att vara tyst. Inte prata och inte kommentera.

För inte orkade hon förklara för andra vem hon är. Hon tyckte att missuppfattningar och

komplikationer tog alldeles för lång tid. Hjärnan, hjärtat och själen var redan säkra på sin sak

och behövde inte bekräftas för någon. I hennes huvud däremot hände det alltid mycket mer än

vad ögonen kunde se och öronen höra. Många kvällar satt hon och konverserade om allt på

samma gång. Men man kunde aldrig höra några röster. Allting hände inuti någonting som

egentligen var ett alldeles för litet utrymme.